Om Thomas i Express

Mina tankar går till Thomas föräldrar. Det ska inte vara så här.

En vän har gått bort. Min första vän har gått bort.
Vi har känt varandra i mer än 30 år med många glada och pratsamma stunder. Jag som brukade bo hos Thomas när jag var i Stockholm. Han erbjöd mig alltid att bo över även om lägenheten han hade inte var stor. Han var en varm, omtänksam och gästvänlig person. Konstig känsla att aldrig få träffa honom igen. Jag kommer att sakna hans rättframma råd och idéer. Han var nyfiken på världen och människor. Bland det sista vi pratade om var kreativitet. Han hade nämligen så sent som i våras läst ämnet på Lund universitet.
Konstig känsla att aldrig få träffa honom igen. Denna tanke kommer åter, åter igen. Det känns som han finns där någonstans och skall dyka upp när som helst. Jag vet att det inte är möjligt men kan inte släppa känslan.

Min far dog i midsomras. Det är inte samma sak. Jag hade möjlighet att se min far bli äldre och förberedas för det oundvikliga. På något sätt fick jag möjlighet att tacka och säga hej då. Jag saknar honom med hans humor och värme, djupt. Men det kan jag acceptera det var naturligt, så ska det vara.

Men en vän är någonting annat. Man delar andra saker med en vän en annan typ av bollplank och stöd. Man pratar om saker man inte kan eller vill prata med sina föräldrar om. En vän är på ett helt annat plan.

Kommer aldrig mer att ta en öl med Thomas.

Man får heller inte möjlighet att tacka för allt och säga hej då till en vän som rycks bort mitt i livet.
Att förlora en vän är inget man förväntar sig när man är 59 år gammal,
det finns inte i sinnesvärlden.

Varje gång jag bläddrar genom mobilen dyker Thomas upp. Det är nästan som man vill ringa. Det går inte. Det känns så overkligt.

Det tar tid för en sorglig nyhet att bli en del av verkligheten.

Mina tankar går till Thomas familj.

Ulf Egestrand