Väst lånar och spenderar, öst producerar och sparar. Många kloka västhjärnor har brottats med detta fenomen. Svaret blir oftast:

Kan vi bara få Östasiaterna att inse glädjen i att spendera mera och spara mindre skulle det mesta av våra problem vara lösta. Om sedan mer av produktionen kunde förläggas till väst så skulle lyckan vara total.

Dessa tankar är naturligtvis behjärtansvärda, men vi lägger lösningen hos Öst som vi inte kan styra.

Om vi tar produktionen först. Den har vi som aktieägare/ägare över vårt eget sparande och pensionssparande lagt i företag som ser kostnadsfördelar med produktion i Asien. Det ger ju bättre avkastning.

Sedan köper vi dessa kostnadseffektiva varor. Vi har under de senaste 20 åren köpt mycket mer än vi kunde drömma om och framför allt vad vi haft råd till, telefoner, datorer, kläder och skor.

Lån till konsumtion har vi fått från vår vän långt i Öst.

Det hemska uppvaknandet kom 2008 eller var det bara en mardröm som vi har försökt somna om ifrån.

När ska vi i väst verkligen våga vakna upp och se sanningen i vitögat och inse att situationen vi befinner oss i beror på oss själva och ingen annan.

Att vi köper varor från Öst är inte fel eller dåligt.

Men vad förväntar vi oss ska hända om ”kornboden” har varit tom i åratal och vi har mättat våra konsumtionshungriga magar genom att spendera våra barns och barnbarns framtida inkomster.

Vi får nog se fram emot magrare tider och det kommer vi att klara av, så länge vi inte skyller på någon annan.

Ingen har tvingat oss att låna. / Ulf Egestrand